astoryaboutmylife

Fortfarande lite småsjuk, ush vad jag är trött på det här. Lite feber, en kropp som känns lika tung som bly och en hals som...ja..jag vet inte vad. Men men, kroppen tar ut sin rätt, men det kan inte vara det egentligen. Innan jul så stressade jag som en tok och var sjuk en vecka. Jullovet blev ganska turbulent det åå och sedan har det hänt mycket.

Nuförtiden krävs det inte mycket för jag ska sätta mig ner och börja störtböla. Jag orkar inte längre vara den som håller emot tårar, står emot ångesten och bara...orkar...

Nog om det.

Om ett par timmar åker jag till Östersund dock. Begravningen. Frågan jag har är, måste man ha svart? Alla mina svarta kläder är så gott som förstora så jag vette fn vad jag ska ha på mig...ett par svarta joggingbyxor? Nej något lär jag väl ruska fram. Men väskan(orna) är så gott som packade. En liten med kläder och dylikt, en med allt detta skolarbete en handväska...just ja sen data väskan(men den räknas inte)...

Det var som jag sa till min kära mor igår, om man kan "fira" med mat efter en begravning lär man väl kunna komma i valfri klädsel. Jag tänker då inte låta någon komma i svart när min dag är kommen....

Ja det förstår ni kanske med tiden att döma, klockan är *** snart halv fyra och jag har precis pluggat färdigt och då har jag hållit igång hela dagen lång... Egentligen borde jag väl sova men jag kände jag var tvungen att gå in och skriva av mig lite.

Jag har lärt mig mycket saker genom livet.
Vilka man ska hålla nära, vilka man ska ta avstånd från.
Men jag har lärt mig en speciellt viktig sak, det finns vänner och det finns vänner.
Man måste bara lära sig skilja på vem som är vem. Jag har lärt mig. Och jag
tänker hålla fast vid det. Dom som verkligen är mina vänner
det är dom som förtjänar min tid. Och jag som förtjänar deras.

Imorgon eller ja idag ska en av mina viktigaste vänner sova här.
Vi ska plugga då det är nationella imorgon (tis), Svenska A och på torsdag svenska C
Även om man inte kan plugga till nationella så ska vi plugga allt annat vilket är en hel del
men känner jag oss rätt kommer det nog bli en hel del flum bara haha.

Hennes namn är värt att nämna, Angelica.
Vi har väl alltid varit vänner, riktiga vänner men jag tror det är mer på senare tid vi verkligen unnat oss tid tillsammans
vilket för mig betyder väldigt mycket, vi båda har nog alltid vetat att den andre finns där, sån där känsla Som man inte kan
ha med alla men med henne, hon står alltid vid min sida. Hon var här för mig när en av mina närmsta släktingar
gick bort för lite över en vecka sedan. Hon fanns där, hon tröstade och försökte verkligen muntra upp mig.

I tisdags fick hon mig att skratta i över en timme innan vi skulle sova (vilket dock resulterade i en sömnlös natt med magkramper men det är sak samma) mitt i allt det ledsna fick hon mig att le, känna mig lycklig. Jag hoppas
innerligt att denna underbara person följer mig till Falu Fri, vi ska ju bli ambulans ssk båda två kan man ju hoppas: -)

Men oavsett om vi kommer att sitta och plugga NO i samma NO sal så kommer hon förbli en vän, en äkta vän, i vått och torrt!

Min Angelica!<3  (jag ska försöka norpa åt mig en bild på henne imorgon ^^)

Innan jul var jag och en till från min klass bort på en miljökonferans för ungdomar i Mora, miljötinget. Detta var över en helg och man fick gå på ett par workshops osv. Jag valde att gå på en workshop som hette Rädda Världen, en helt underbar workshop och jag hade så kul!

Innan vi skulle lämna den otroliga tiden vi hade tillsammans fick man skriva upp ett varsitt projekt som man på fyra veckor skulle försöka lyckas med. 
 
Efter fyra veckor skulle man rapportera tillbaka till Andreas och Bodil som ledarna hette (och dessutom var dom bästa!) hur det hade gått. FÖr en gångs skull var jag väldigt sent ute och det var inte förrän nu i januari som jag skrev ett mejl/sms tillbaka om hur det hade gått.

Idag fick jag ett roligt samtal av dom som berättade att jag "vann" boken som skulle gå till någon av de ungdomar som hade valt workshopen. Blev jag glad tror ni? Absolut inte *visslar lite oskyldigt* Jag blev superlycklig! Det kändes som att jag för en gångs skull lyckades med något som jag så gärna ville driva egenom! Jag lyckades...

Egentligen ska jag inte behöva ursäkta mig för att jag inte bloggat och jag tror ingen av er som läser tänker på det heller men jag är sån. Ber alltid om ursäkt för att allt ska bli bra, oavsett om jag har med saken att göra eller inte. Det handlar inte om alltid men en del människor är ju bara så, att de inte ger sig förrän alla andra kommer krypande och säger förlåt.
Har varit sjuk nu ett par dagar vilket har varit väldigt jobbigt. Magont som gör att man gråter kvällarna igenom och inatt hade jag feber. Men men jag lever. Sov inte många timmar i natt men vaknade ändå relativt pigg vid nio. Kände mig inte så pass kry att jag skulle orka med en hel skoldag så det blev ännu en hemma dag.

Ush har varit hemma i närmare 2 veckor nu, men det kan inte hjälpas. Förra veckan gick jag endast på tidsdagen sedan har jag varit hemma, dock är jag ledig imorgon, eller ja alla är det så det är ju skönt. Och jag vet att två veckor är mycket men jag har varit totalt slutkörd nu på slutet. Små tjafs och två dödsfall inom familjen på 1 vecka, lite jobbiga besked och sedan blev jag sjuk. Dock har jag underbara lärare som mer än väl förstår och inte pressar en. Jag vet att det är skolplikt, det handlar inte om det, herregud nej, jag älskar skolan men jag har helt enkelt pressat mig för hårt den sista tiden.

Det posetiva med mig är dock att jag älskar att plugga, oavsett så fastän jag är hemma eller liknande ser jag alltid till att ha skolböcckerna med mig hem så jag kan sitta ett par timmar då och då, fast även det har varit jobbigt den senaste tiden och en sammanfattning jag haft så dåligt samvete över den gågna veckan (som jajg inte skrivit) satte jag igång med direkt i morse och visst, det tog inte mer än en halvtimme. Efterssom det var jobbigt att sitta upp så tog jag lap toppen till mammas och pappas säng, drog upp rullgardinerna, slog på musik och skrev, och mamam tyckte (faktiskt) både två (en om Nord- och en om Sydamerika) att båda var otroligt innehållsrika på sådan liten text, och hon är ju trots allt perfektionist och lärare så jag litar på henne^^

Det är lite roligt. Mamma har alltid varit den här som erbjuder sig att hjälpa osv, medans vissa har föräldrar som inte ens bryr sig och skulle böna och be för lite hjälp men jag har alltid sagt "Nej, det här klarar jag själv" Eller ja, oftast. Visst tar jag hjälp ibland men har alltid känt att jag måste göra det själv för det är bara då jag lär mig så det lär nog bli bättre nu. Dom första nationella är ju redan nästa vecka, då i svenska A och C.  Spännande!

Ett långt värdelöst inlägg men var bara tvungen att skriva av mig, kände mig på något sätt lycklig idag. Lycklig, för första gången på läge!

Som vill införa en lag om att modeller som har ett BMI (body mass index) under 18 inte får ja..."vara" modeller... Och Marcus Birro som blir "upprörd" att det inte går att lagstifta sådan idioti (alltså att man inte får ha sådant låg BMI) och han har ju rätt! Ta hon Emma Viklund (stavning?) som enligt mig är smal, inte "normal" utan smal, och hon berättar att vore hon "fortfarande" modell som hon en gång i tiden var så skulle hon inte ha några jobb. Hon är alltså för  "tjock" vilket är rent jävla bullshit! Hon är ju otroligt kvinnlig och vacker!

För mig är det värsta att det går längre och längre ner i åldrarna. Det var som Blondinbella skrev idag i sin blogg ( ja jag följer den och jag håller faktiskt med henne...ibland...sällan dock) att det här med ätstörningar...man har inte en ätstörrning endast om man är anorektiker eller har bulumi, har man negativa tankar eller har en ansträngd relation med mat, ja då har man en ätstörning. Och jag tänker inte komma här och säga att jag aldrig har tänkt på mat på det sättet, för det har jag. Och jag gör det fortfarande. Det går inte en timme utan att jag sitter och fösöker räkna kalorier, hur mycket jag ätit under dagen. Och det har kan ske kanske vid åtta på kvällen och jag kan komma fram till att jag kanske ätit max 700 kalorier och jag får dåligt samvete.

Och jag önskar verkligen inte att det vore så. Mat är en del av livet. Man måste ha det. Och jag har blivit "nyttig" visst jag äter inte kanske dessa portioner med mycket fett och protein och lite kolhydrater men jag äter grönsaker och frukt osv och inte godis osv...men det spelar ingen roll. Jag är inte nöjd med mig själv. Allt som pågår i min hjärna är hur jag ska kunna tappa dom där kilorna osv osv...Jag hatar min kropp. Och det är inte kul när man hör vänner osv säga att man ska vara nöjd, att man är fin och att det kallas kvinnliga former. Jag menar inte att jag hatar dom för jag vet att dom verkligen menar och tycker det men jag kan bara inte ta in det. Sedan är det dessa programm Top Modell osv där dom har några "plus" modeller som ser ut som en helt jävla vanlig person, en person som ser hälsosam ut och då är dom för...ja vadå, tjocka? Jag tror det var för ett par säsonger sedean när de kom och hade inte kläder i hennes storlek som var "våran" 38...det är ju....sjukt!

Jag skulle kunna forstätta hela natten med att skriva ett milslångt inlägg men jag tänker bespara er det och återkomma mer om dett imorgon.

God Natt!

Och kom ihåg! Ni duger precis som ni är!