Det blir för mycket till slut
Allt tjat. Alla lögner. Allt svek. Alla löften.
Jag trodde mina personer som fanns i min närvaro betydde allt och lite till. Det värsta är när man efter ett tag inser att kärleken man känner bara är falsk. Hela personen är falsk. Allt känns hopplöst och lite till.
I dagar, veckor har jag bara gått och samlat på mig en massa skit. Låtsas som allt är helt okej. Men idag rann bägaren över. Det tog...stopp! Jag var bara så trött på att leva i en lögn, en lögn som bara gjorde mig själv illa. Och självklart, när jag för en gångs skull barf sa eller ja snare sagt skrek ut allt, då är allt mitt fel. Då går det bra att skälla på mig, att tillvaron är så tillfuckad som den är, det är då mitt fel. Självklart, vem annars!
Mina ögon är röda, mina kinder är svullna och jag ser ut som...jag vet inte vad. På skolan är lösningen kallvatten men jag kan ju inte påstå att tårar, vatten och masscara är en bra lösning, vilket slutar i kladd som ens spanska lärare totalförhör en om vad det är för klet under ögat (HALLÅ LÅT MIG VARA! JAG TORKADE FAKTISKT BORT DET!)
Men jag har insett att det har gått för långt nu när skolarbetet blir lidande. När jag inte ens kan sitta och prata normalt emd mina vänner utan att börja störtböla. Det här är inte hur jag ville ha det. Jag ville att 2009 skulle bli ett bra år, jag vettefan om det stämmer. Jag har helt enkelt slutat hoppas...Vad fan är meningen med livet igentligen? Ska det bara vara ett enda stort jävla lidande tills vi dör?
Deppinlägg, egoistisktinlägg? Det skiter jag så fan heller i. Det är min blogg. OCh jag skulle itne ens svära i ren ilska nu om det inte vore för jag är så förbaskat trött...så förbaskat ledsen och bara måste skriva av mig.
Jag trodde mina personer som fanns i min närvaro betydde allt och lite till. Det värsta är när man efter ett tag inser att kärleken man känner bara är falsk. Hela personen är falsk. Allt känns hopplöst och lite till.
I dagar, veckor har jag bara gått och samlat på mig en massa skit. Låtsas som allt är helt okej. Men idag rann bägaren över. Det tog...stopp! Jag var bara så trött på att leva i en lögn, en lögn som bara gjorde mig själv illa. Och självklart, när jag för en gångs skull barf sa eller ja snare sagt skrek ut allt, då är allt mitt fel. Då går det bra att skälla på mig, att tillvaron är så tillfuckad som den är, det är då mitt fel. Självklart, vem annars!
Mina ögon är röda, mina kinder är svullna och jag ser ut som...jag vet inte vad. På skolan är lösningen kallvatten men jag kan ju inte påstå att tårar, vatten och masscara är en bra lösning, vilket slutar i kladd som ens spanska lärare totalförhör en om vad det är för klet under ögat (HALLÅ LÅT MIG VARA! JAG TORKADE FAKTISKT BORT DET!)
Men jag har insett att det har gått för långt nu när skolarbetet blir lidande. När jag inte ens kan sitta och prata normalt emd mina vänner utan att börja störtböla. Det här är inte hur jag ville ha det. Jag ville att 2009 skulle bli ett bra år, jag vettefan om det stämmer. Jag har helt enkelt slutat hoppas...Vad fan är meningen med livet igentligen? Ska det bara vara ett enda stort jävla lidande tills vi dör?
Deppinlägg, egoistisktinlägg? Det skiter jag så fan heller i. Det är min blogg. OCh jag skulle itne ens svära i ren ilska nu om det inte vore för jag är så förbaskat trött...så förbaskat ledsen och bara måste skriva av mig.
Kommentarer
Robban säger:
Finns här för dig vännen <3
Vet att de kanske är så mycket att hurra för men hoppas de är lite positivt iallafall...
Lina säger:
Josefine..? <3
Trackback
