astoryaboutmylife

Men det går inte.
Är antagligen nervös inför morgondagen, kommer jag klara provet osv osv.
Sen så kommer den där onda känslan i magen. Jag vet inte vad det är.
Kanske stressar jag för mycket eller så är det verkligen så att någon står och knivhugger mig.
Men jag stressar ju inte heller, medvetet. Visst kan jag väl tycka jag har lite många bollar i luften
men inte så många om man typ jämnför med....blondinbella.

Saknade Marcus Birro idag på Kvällsöppet med Ekdal men läste hans blogg att han blir ju pappa
om allt går rätt imorgon. Man får väl gratulera!
Det var väl inte alltför länge sedan det stod att han och hans fru blivit typ lurade av den här
fejk bloggerskan som typ låtsades att hon hade förlorat två barn såsom Marcus och hans Jonna gjort.
Stackare, man får verkligen hoppas att allt löser sig.

Men sjuka barn, det är det hemskaste som finns. Att se dom oskyldiga bara ligga där, titta storögt och undra vad som händer. Utan en chans att ens kunna uttrycka sig.
Det tänkte jag på igår när jag var på sjukhuset och hälsade på Louise. Hon delade rum med en liten liten bebis.
Jag kunde inte låta bli att känna mig ledsen, förstörd inombords. Det är inte rättvisst.

Men sen som dom flesta säger, som är sanningen., Livet är inte rättvisst!