astoryaboutmylife

(är det ett äkta leende?)

"Jag har städat övervåningen = "Det är inte tillräckligt, du måste göra mer. Sluta klaga...."
Jag har försökt bli en "bättre" dotter= "Det är försent, det där skulle du gjort för ett år sedan..."

Nej jag mår inte bra. Min blogg är inte längre "o"privat...Nu kommer ni få ta del av mitt liv, helvetet det verkligen är nu. Jag orkar inte längre klistra på det falska leendet och låtsas som allt är okej. I vanliga fall skulle jag vägra ta hjälp, men jag måste...

Det fanns en tid för ett par år sedan då allt gick åt helvete. Jag vet inte vad som "utlöste" det men det kom över en kväll. JAg satt i badrummet, och började gråta. Jag visste inte varför. Jag tittade mig i spegeln och fattade inte varför jag stog där, jag var så ful, jag var så fel. Vem kunde älska mig? Jag gick ner imig själv över en natt...JAg var en egoist, jag skar mig, jag sov på dagarna och var vaken på nätterna. Jag orsakade alltid oroligheter i familjen, de sov i min säng för att se att jag inte gjorde det om och om igen. Att skära sig är inget man vill, det är ett rop på hjälp. Man ångrar sig direkt man ser blodet rinna fram, men man gör det om och om igen....Jag missade mycket på vårterminen i 7:an...likaså i 8:an på höstterminen mådde jag dåligt... När vårterminen kom bestämde jag mig att det fick fan vara nog nu, jag började på ruta ett...Jag blev sjuk. En självklarhet, varför skulle jag få lyckas? Sedan kom bråket och orden som sårade och sårar än idag. Kanske skulle jag få fixa sista året?

Vad har det gått, sex veckor? Sex veckor och jag är på väg ner! Det är för mycket, har så mycket somjag vill skrika ur
mig till ett helt dussin personer...ni som säger att ni vet hur det känns, det är inte alla ni som gär det...ni är jättegulliga men det är inte vad jag behöver höra. Det finns ni som verkligen vet hur det känns och jag vet vem du/ni är, och jag finns här<3

Som tonåring ska man få vara glad och lycklig, visst man kan ha en period när man är nere med i tre år? Nu får det räcka. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte med mer ord då jag får höra hur jag ställer till det, hur mycket ni "älskar" mig...Jag vill inget mera...Dina hån? Du sårar...Jag är äldtst, jag ska klara mest. Men när jag var tretton skulle jag klara så mycket mer än vad du behöver nu, för när jag var tretton var jag fortfarande äldst...Jag orkar inte längre hålla käften, vända andra kinden till och låtsas att allt är okej tills jag sitter där själv. Inte en dag nu på en vecka har jag sluppit undan tårarna...jag är på väg ner i skiten...och jag orkar inte det här mera....tänk på vad du säger om h*n, h*n är min förälder den åå, jag älskar h*n lika mycket som jag älskar dig, oavsett din åsikt. Jag vill inte vara äldst, jag vill inte ha ansvaret, men det är ingenting jag kommer ifrån...Och klaga inte över personen hos mig på natten, morgonen och stå vid dess sida på eftermiddagen och försvara om jag säger något...Varför ljuga? Du öjuger för mig, för h*n...Jag kan inte acceptera hjälp för det finns dom som har det värre. Jag kanske gör mer än en vanlig femtonåring under "normala" förhållanden" men jag är ändå inte bland de värst drabbande...Men jag orkar inte med skiten längre...Jag är inte okej, oavsett vad leendet säger, har ni tänkt på att det någon gång är falskt? Jag är inte alltid positiv..jag är inte alltid glad..Jag är påväg ner, men jag är ju positiv så varför skulle jag inte klara det?


Nej jag mår inte bra!

Jag kommer inte be om förlåtelse? Hade det inte varit för orden hade jag bönat och bett om den för att allt skulle bli normalt igen, inte för jag kanske skulle mena det men jag skulle palla vardagen men dom orden, dom har eggat sig fast...Josefine, vi har aldrig varit vänner och vi kommer aldrig att bli" Vi delade hemligheter, vi sov överhos varann och låg och flummade på dagens språk till fem på mornrna, vad var vi då?

Jag mår inte bra...Det är inte mitt fel denna gång...eller?