När kroppen säger ifrån.
Man kan må dåligt psykiskt, fysiskt och en blanding däremellan...Just nu är jag inne i perioden däremellan...Jag orkar verkligen ingenting, jag sover jättedåligt på nätterna, bör vara glad om jag får sova ett par timmar och somnar då helt utamattad på soffan när jag kommer hem, öm i hela kroppen precis som jag nyss sprungit ett helt marathonlopp... Det är inte så konstigt att jag stöndigt går runt med huvudvärk som får mig att se svart, en nacka som bar skriker efter alvedon och en hals som ständigt är röd och irreterad. Men har jag någon gång fattat att allt det här hör ihop?
I somras var allt någorlunda okej, jag var inte sjuk och jag sov på nätterna, jag mådde relativt bra både psykiskt och fysiskt.
Men sen skolan började och jag åter igen började må dåligt började även kroppen säga ifrån, men det fattade inte jag förrän idag när de tog upp det på ett av de nya favoritprogrammet Doctors (som förövrigt sänds klockan 16,55 på tv4 för er som är intresserade). Att jag bör jade må dåligt när skolan började har inget med att göra att jag inte trivs i skolan eller att jag blir mobbad eller så för det blir jag inte, och jag älskar skolan men det är just pressen jag sätter på mig själv.
Om vi får ett arbete, vi har ett par veckor på oss att göra klart det så tar jag alltså hem det från dag ett för jag tror jag inet kommer hinna klart annars. Och detta brukar då resultera i att man e klar ett par veckor före alla andra men då sitter jag, med min egen uppstats och letar fel(!)... Det handlar inte för mig om att få högsta betyg, nej men det handlar om att jag måste känna att jag verkligen arbetat.
Så i slöjden när man ska skriva sin slöjdrapport så är det en punkt där man ska skreiva vad man vill lära sig mer om och mm men den kan inte jag längre fylla i, för jag vet att klara inte jag den uppgiften, kommer jag själv må så dåligt så dåligt...
Idag pratade jag med två gammla underbara klasskompisar, vi gick i samma klass från lekis till vi slutade i 6:amn och dom här två är verkligen underbara, verkligen! Två tjejer jag alltid vetat att jag kan lite till 100%! Jag vet att en brukar kika in och den tjejen vet vem hon är, eller bör veta!<3
//Josefine
I somras var allt någorlunda okej, jag var inte sjuk och jag sov på nätterna, jag mådde relativt bra både psykiskt och fysiskt.
Men sen skolan började och jag åter igen började må dåligt började även kroppen säga ifrån, men det fattade inte jag förrän idag när de tog upp det på ett av de nya favoritprogrammet Doctors (som förövrigt sänds klockan 16,55 på tv4 för er som är intresserade). Att jag bör jade må dåligt när skolan började har inget med att göra att jag inte trivs i skolan eller att jag blir mobbad eller så för det blir jag inte, och jag älskar skolan men det är just pressen jag sätter på mig själv.
Om vi får ett arbete, vi har ett par veckor på oss att göra klart det så tar jag alltså hem det från dag ett för jag tror jag inet kommer hinna klart annars. Och detta brukar då resultera i att man e klar ett par veckor före alla andra men då sitter jag, med min egen uppstats och letar fel(!)... Det handlar inte för mig om att få högsta betyg, nej men det handlar om att jag måste känna att jag verkligen arbetat.
Så i slöjden när man ska skriva sin slöjdrapport så är det en punkt där man ska skreiva vad man vill lära sig mer om och mm men den kan inte jag längre fylla i, för jag vet att klara inte jag den uppgiften, kommer jag själv må så dåligt så dåligt...
Idag pratade jag med två gammla underbara klasskompisar, vi gick i samma klass från lekis till vi slutade i 6:amn och dom här två är verkligen underbara, verkligen! Två tjejer jag alltid vetat att jag kan lite till 100%! Jag vet att en brukar kika in och den tjejen vet vem hon är, eller bör veta!<3
//Josefine
Kommentarer
Robban säger:
finns här för dig om du vill prata =)
Trackback
