astoryaboutmylife

Häromdagen frågade en vän till mig "mår du bra nu?". Om jag mår bra? Nej långt ifrån bra. Jag vet inte om jag ens kan säga att det är bättre..förmig känns det som sämre. Jag är tom. Tom på känslor, tom på tårar, tom på ord tom på ja...allt! Jag orkar inte ens längre bry mig om hur jag mår, det viktigaste är väl att jag klär på mig på mornarna, sminkar mig lite grann så jag ser ut att ha fått dom där åtta timmarnas sömn som egentligen bara är två...För mig är det som mitt "fejk" leende hänger vid handukarna och väntar på att jag ska ta på mig det på mornarna...

Jag mår inte längre officelt dåligt, jag mår ju bra eller hur? Jag är ju vanliga Josefine igen, Josefine som alltid finns där med dom "rätta" svaren, finns där när det är svårt, finns där helt enkelt, Josefine som duger när man står ensam kvar. Jag kan vara den Josefine. Det är något man lär sig.

När jag förra helgen var på en mijl konferans för ungdomar kände jag mig för förrsta gången sedd, sedd på länge. Sedd som jag verkligen var behövd. När dom sa att i år var rekordet för antalet deltagande, 368 stycken. HAde inte jag varit där hade det varit 367, jag räknades. När vi var på Workshopen och dom kunde titta mig i ögonen, fråga vad jag tyckte och sedan säga "Bra tänkt!" eller något liknande kände jag mig stolt. Inte för att jag hade fått beröm eller något sådant. Utan mest för att dom tittade mig i ögonen, lyssnade på vad jag hade att säga och dom bekräftade vad jag nyss sagt.

Jag önskar jag hade någon som fanns där för mig. (Jag har vänner bara så ni vet och dom betyder allt!) Men ni vet nån som man bara kan komma till, titta i ögonen och säga sanningen till. Någon som man visste lyssnade. Någon som man kunde lite till till 110%(fast i dag gjorde våran kära mattelärare klart för oss att man kan bara göra något till 100% efterssom det är allt eller ja något sånt där...)

Var med min mamma idag och handlade lite. Köpte ett par skor och fick lite andra smågrejjor, för förstra gången på länge kände jag migg sedd av henne. Av min egen mamma. Jag gör mycket här hemma för att hjälpa till, mycket för att försöka finnas där för alla, för mamma, för mathilda, för anton och för pappa men det är ingen som finns där för mig. Men hon frågade mig idag, Josefine, hur mår du? Och det ända jag kunde svara var "Jag vet inte hur länge jag kommer kunna orka hålla den här fasaden uppe mamma..." För mig är det så det känns. Det har varit lov, det har varit prao så på tre veckor har jag inte varit i skolan, någon förändring måste väl ha skett? Jo en, och de tär bara mot det värre.... Medans jag försöker få mina saker fixade verkar allt bara gå emot mig. Frågan är hur länge orakr jag? Så gott som varje natt kvävs jag, inte bokstavligt talat utan varje natt drömmer jag att jag kvävs...och jag dör..allt blir svart. Detta är precis innan jag vaknar och varje morgon jag vaknar känner jag samma sorg att det är klockan som verkligen ringer, jag finns kvar...JAg kvävdes inte på riktigt...det var bara en mardröm...en mardröm jag önskar vore sann....

Älskar er! <33

//Josefine