astoryaboutmylife

Iförrgår så öppnade jag mitt hjärta för en person. Varför de där fyra bokstäverna brukar få beskriva hur jag mår. Jag svarar alltid med ett jorå, och kanske en "daglig" rapport eller ja jag vet inte om man kan säga det heller men säg att jag är trött, ja då säger jag (ungefär) "Jorå, lite trött."  Denna person var nu lite smått trött på dessa ord. H*n ville veta hur jag verkligen käned då h*n vet att det inte är min lättaste perioden i mitt liv  och jag vill att den här person ska veta att, du, just du betyder för mig allt och lite till!

Så, efterssom jag skriver det till alla och alla kanske inte är lika ärliga och säger vad de tycker så här kommer sanningen bakom de fyra orden.

Jag har de senaste månaderna, åren mått väldigt dåligt. Allt har gått upp och ner som en berg-o-dalbana. För ett år sedan, rätt så exakt ett år sedan fick jag för mig att jag skulle börja banta, och nej jag förnekar inte att det behövdes men jag blev extrem. Jag levde så gott som på apelsiner och vatten i ett par veckor, jag gav mig inte med min strikta diet förrän jag svimmade efter att jag tränat då kroppen blev utmattad. Jag blev undernärd men tappade vikt, det såg jag som det enda positiva.

Efter att ha kommit ur den "fällan" så blev jag "sjuk" om man kan kalla det så, jag var på akuten flera gånger i veckan för mina gallstensanfall och blev i april opererad, och i samma veva förlorade jag en vän utan att jag visste varför.

Jag har förut och jag ska inte förneka att jag har skurit/skär mig, det blir inga djupa sår och jag vet varför. För det gör ont, och när den smärtan "framträder" släpps den jobbiga delen i ens liv.

Jag bor med en deprimerad mamma och en derimerad pappa, livet är inte alltid lätt, men jag menar, vardagen går ju runt så det är väl okej. Men det ibland...man orkar inte.

Jag är lite av en perfektionist. Jag kan än inte se mig själv i helfigursspeglar utan att tänka "hur fan ska jag kunna bli smal", jag kan inte lämna in en uppsats innan jag själv läst igenom den och letat efter vad som kan vara fel. Jag försöker ofta vara någon jag inte är. Inte på det sättet att jag är "falsk" som i falks, men jag ler ofta ett leende som egentligen inte finns där. Säger att allt är okej och gömmer mina sår så gott det går för jag är ju Josefine, tjejen med ett leende på läpparna som alltid förlåter, tjejen som bara...som finns där när man behöver henne, annars kan jag lika väl gå, så känns det för mig i allla fall. (Men mina närmsta vänner, ni vet att ni betyder, detta är inte menat till er<3)

Jag har sömnproblem, kan inte sova på nätterna, och gör jag det så ja då drömmer jag, samma sak. Till stor del beror det på att när jag får vara ensam, känna att nu kan jag känna efter, hur jag mår, sumrera dagen, mitt liv i huvudet då kommer tårarna, känslorna och det går bara inte att sova....Nej jag ¨håller med om att det inte är bra att inte sova så lite men denna sak kan jag bara inte rå för...

Och det jag avslöjade det hela med var att vore inte jag så förbaskat feg och rädd för ja..döden, då skulle inte jag finnas här idag.

Och om det nu  är någon som blir som h*n och vill veta vad dessa fyra bokstäver betyder,  ja då har ni svarat ovanför er, och de orden kan jag inte sitta och skriva varje gång någon frågar hur det är.

"Men gud, varför berättar du inte!"

Kan jag få frågan om jag förklarar, men jag har svaret. Ni vet när man går och samlar allt i huvudet, man vill inte berätta, ingen behöver veta. För mig är det så. Jag vill inte säga orden, meningarna. Inte läsa dom. För direkt, som till exempel då de skrivs nu, blir det verklighet, det finns inte längre i min lilla bubbla...den här verkligheten excisterar verkligen....


// Josefine


Tack än en gång för du tog upp det, du vet vem du är för en gångs skull så vågar jag stå för den jag är....!