astoryaboutmylife

Alla mina tankar går till alla de som varit med om allt hemskt som hänt denna dag, Nu som förr!

Imorgon är det dags för den (läs fruktade) vandringen...Frågan är, hur fasen kunde jag avra så idiotisk nog att välja den längsta?(!) Japp, två mil för min del. Eller vänta det där blev inte riktigt rätt 2 MIL FÖR F*N! ( Please lord, HELP ME!)
Av 147 9:or är det 90 stycken som ska gå. Vi hade tre olika vandrings"längder" att välja mellan. Vildamark runt knuten(1 mil) Paradisturen (1,3mil) Och Slutligen Himmel och Helvetet (2mil) Ni kan bara lycka mig till, för det lär jag då behöva....


För att piffa upp min och Louises orientering idag så började jag sjunga:

Vilse i skogen vandrar dom omkring, dom fattar ingenting dom vet inte var dom är. Galna som dom är lever dom på stubbar och bär...eller ja något i den stilen, slutade med en hel del "flum" som det heter på (fjortisspråk)...

Jag har varit så säker så säker, alltid. (läs: oftas och ja nu kommer mitt tjat om framtiden igen)...Jag har varit säker, tills denna lille man Magnus, vår syo kom in i bilden. Han har fått mig så osäker, vad är det jag vill göra med mitt liv? Vill jag kanske gå den långa och säkra vägen eller vill jag chansa och ta den korta vägen?

Sedan får vi en sån där lagomt rolig lapp *not* då vi ska välja ut  tre programm av sjutton som vi ska få en mer inblick i, ja hur lätt var det då? Det slutade att jag satt hos Magnus i en halvtimma och försökte vända på det på ett eller annant sätt så jag inte ska behöva bestämma mig ännu, men det verkar hopplöst. Magnus annars är världens mest glada och trevligaste människa så ta inte fel på rubriken nu ;)

Programm som kandidaterna (tv4 fakta) sjukhuset (tv3) kan göra en så förvirrad ibland, vad vill jag med mitt liv? Idag fick jag ännu en sådan där skaka på huvudet och sucka ljudligt anfall under Sjukhuset...Denna gång var det för en läkare kom med komentaren "Jag hoppade på medicin linjen då mina vänner valde att läsa det..." Jag är så galet trött på sådana komentarer...Visste ni att 1/3 av läkarna idag blev läkare för deras föräldrar är eller var 1/3 för statusen man får(prensentera sig som läkare, man tjänar bra mm) Det är ju SJUKT! visst det kanske bara är jag som tänker så men ändå, gör något åt detta! (okej det kan vi inte men ändå)

Jag drömmer verkligen för något, jag vet så gott som var jag står (med båda fötterna på jorden)...Jag är ganska "lättad" av att veta att jag ska läsa OP oavsett, jag ahr vänner som grubblar. Väljer jag rätt, eller ska jag välja det? Jag vet vad jag vill, nu kan jag verkligen fokusera på att få stå där om tio år, i en grön/gul dress och få åka på prio 1 larm...Det är min dröm!

Har jag varit så (jävla) duktig och simmat 1500 meter på mindre än en timma:D:D:D:D Okej vad e det med det men för mig är det så jävla kul...men som rubriken tyder fick jag lite kramp då och då?;)

Står här och väntar på att få att få återgå till no lektionen;) det bästa med de första dagarna är att allt går så lungt ...fast för min del hade det kunnat vara lite mer "seriöst" men men det lär väl komma;)

Eller ja snarare sagt farfar men ändå...

Ni vet alla dessa olika faddergalor och allt möjligt som finns, det har jag förut tyckt varit vettigt att det finns men inte brytt mig mer än så. I Måndags fick jag och min familj sätta oss i bilen upp till Rättvik. Där fick vi då träffa min farfar m. fru och deras fadderbarn från Ecuador som kommit på besök.  Eller ja han är väl inte barn längre utan 21 åt gammal men det var så kul så attt få träffas. Sedan han var sju år gammla har han bott i en av de många SOS-barnbyar. Han har fått växt upp med trygghet, kläder, mat och utbildning.  Med sig hade han en handledare om man säger så. Hon jobbar i barnbyrn som José bodde i. Nu när han är 21 har inte längre rätt av vad jag förstår att bo kvar men får hjälp att stå på egna fötter. Och det var så underbart roligt att få träffa dem. Även om vi inte pratade mycket så hadfe vi så roligt endast av ett program på Google, då vi inte kuned så bra spanska och de inte så bra engelska så hade min farfar då fixat fram ett programm som gjorde att de skrev på spanska så översattes det till Svenska och tvärtom. Med som hade de presenter med sig från Ecuador som jag senare kommer lägga in en bild på vad jag fick. Vi fick se kort mm och i efterhand blir man bara rörd av tanken av allt han gått igneom och med tanken att han stod där i stugan med ett självförtroende större än mount everest, ett leende på läpparna och såg riktigt glad ut.

Det får en själv att tänka. Jag som tjänar pengar, skulle det för mig som tjänar relativt mycket, vore det då så hemskt att skänka 100-200 kronor varje månad? Skulle det vara så hemskt om jag gjorde det, kanske inte skulle kunna köpa multum med saker varje månad men vad är det emot att få hjälpa ett barn till en ljusare framtid? Det här är något jag verkligen måste  få tänka igenom och förhoppningarna är att jag om inom snar framtid ska ha ett eget fadderbarn...

 https://www.sos-barnbyar.se/Stod-oss/bli_fadder/Pages/default.aspx Gör även ni ett barnsframtid ljusare <3

...men kan vi lite på det?

Mer och mer träder dessa brister bland läkare fram...Här och var dör en och annan för läkarna inte tagit patienterna på allvar eller felbedömt läget. Det här är Sverige, det bara inte hända. Okej en gång kan alla göra fel men det får inte häända för ofta. Speciellt inte när man har en annans liv i ens händer! Nu gäller ju inte detta alla läkare men ändå...Ta tex Bodil (klicka på namnet så öppnas en artikel) Hon dog dagen efter hon fått höra att hon var deprimerad...i cancer(!)  Visste det finns hypokondriker. MEn bara för det finns, man lär väl ändå ta patienten i fråga på allvar först innan man gör sin bedömning?

Nu kanske jag verkar väldigt fördomsfull, och jag behövde bra få ur mig detta....Och sådant här gör det så svårt för en att bestämma sig...Ännu är det tidigt men vill jag inte bli en läkare som tar patienten på allvar? Eller vill jag bli ambulanssjuksköterska?